Jag har egentligen inget att berätta o kommer att ta en liten bloggpaus tills ngt händer eller att inspirationen återkommer.

Förra veckan inkl. helgen så mådde jag skit i stort sett hela tiden. Smärtan o  tröttheten tär väldigt mkt på psyket o jag får så dåligt samvete när jag inte klarar av att få klart de uppgifter jag har i tid. Jag klarar uppenbart inte ens med halvtid o talade idag med min chef om detta. Hon ser ju också att det inte går o nenar att det kanske är dags för mig att acceptera mina begränsningar o min sjukdom. Att jag redan har “bevisat” min förmåga o gjort ett jättejobb under många år osv osv.

I morgon ska jag till läkaren på Previa för att ta del av o lämna synpunkter på deras resultat av bedömningen av min arbetsförmåga. Jag har, i samråd med maken, bestämt mig för att acceptera deras resultatäven om det innebär att jag inte bör jobba mer. Men sedan är det ju FK också som inte anser att min arbetsförmåga är nedsatt öht. För att jag ska klara att kanske inte ha ngt arbete så måste försörjningen vara tryggad.

Ja ja nu är det bara att avvakta o se både vad Previa kommit fram till o sedan vad länsrätten beslutar. Jag måste försöka att inte ta ut ngt i förskott varken åt det ena eller det andra hållet.

Jag får ju inte bestämma över mitt eget liv utan är helt utlämnad till FK:s beslut.

Min ork och energi är fn helt uttömd och jag kravlar omkring i depressionens träsk.

Har det iaf väldigt bra hemma o Zlatan är fortf ett stort glädjeämne om än ett väldigt vilt sådant. Han är jättestor o nu vid sex månaders ålder är han lika stor som Lisa o Lotta o väger nu 3,8 kg. Han far fram genom lägenheten som en galning, hoppar, klättrar, anfaller o går ständigt upp på förbjudna ställen, som diskbänk o spis. När jag skäller på honom o tar bort honom därifrån ser han väldigt slokörad ut o smyger därifrån bara för att 1 minut senare vara tillbaka. Så kan vi hålla på i låååånga stunder.

Lisa o Lotta har iaf accepterat honom nu trots att han ständigt

stjäl deras mat vilket han f.ö. gör med min också. Han är alltså i värsta slyngelåldern.

Nu är det dags för godnattbadet o förhoppningsvis avstår han från att klättra upp i duschdraperiet.

Sköt om er alla goa bloggvänner.

Jag återkommer förr eller senare.